Av: Christer Tornerup

Detta berör mig så djupt av egen erfarenhet och jag tycker som Nina Åkestam att det är så viktigt att våga tala om.
Ingen av oss är vare sig stålmän eller stålkvinnor.
Det finns ingen krage att lyfta sig i och vi är alla beroende av hur våra medmänniskor beter sig när vi ger signaler om att vi inte mår bra.
I mitt eget fall så skickades det runt listor på en direkt uppmaning från den internationella reklambyråns HR ansvarige.
En lista där mina s k arbetskolleger öppet kunde redovisa för ledningen om alla de brister som de upptäckt hos mig som person och min otillräcklighet som uppstod med anledning av en djup depression p g a min bipolära manodepressiva sjukdomstillstånd.
I efterhand när listan var sammanställd och vackert signerad så ställdes jag personligen inför det i vissa avseendet raljerande och ”vrida om kniven ett litet jack till” men också en del objektiva sanningsenliga fakta som framkom i dokumentet.
Detta i stället för att bara fråga mig face to face om hur jag mådde och om jag orkade med mitt arbete! Om detta är något som man som HR ansvarig finner är en lämplig åtgärd gentemot någon som inte längre visar sig klara av normen för det teamwork som man har som delaktig i olika arbetsgrupper så kanske man borde se över hela utbildningen för denna befattning?
Jag lade min dator som arbetsverktyg ifrån mig och gick därifrån redan samma eftermiddag med en bitter avsmak för hur man behandlar sina kolleger och vilken feghet som råder i ett annars så för mig alltid i mina tidigare erfarenhetsbaserade ”högt i tak” bransch.
Så även jag stod vid flertalet tillfällen lutad och vägde balansen och tankarna mellan överkroppen och den del av mig som höll mig kvar över trappräcket till det höga trapphusets avskymda del utanför dörren till min arbetsplats våningsplan som frilansande konsult på den stora fina internationella reklambyrån på Humlegårdsgatan där man gör internationell reklam för att locka konsumenter till att få just de produkter som gör livet så ljust och så meningsfullt att leva.
Det var då jag beslutade mig för att aldrig mera sätta min fot på en arbetsplats igen för jag insåg där och då hur livsfarligt det är!
Min familj och en professionell psykiatrisk vårdinrättning blev min räddning då så att jag i dag har slutat upp med att vara mitt arbete och i stället är mig själv och det är den jag är i medkänsla och kärlek till såväl mig själv som ett människobarn i tiden och till mina omgivande medmänniskor.